Det var ju meningen att jag skulle jobba 12-19 idag, men i morse när jag vaknade så hade min röst gömt sig någon annanstans, har dock blivit bättre nu när stämbanden har fått värma upp sig lite. Men det är fortfaranade ont och skitdrygt att prata, så det är nog mest rätt att stanna hemma så halsen får vila upp sig.

Fick en kallelse till livmoderhalscancer kontroll 22 januari, så jag ringde och sa, -"hörre ni, då är jag i Schweiz och kan inte komma!" Varpå jag fick till svar -"Vi har ett återbud idag, kan du komma till 10?" Yes sa jag, lycklig som en lärka, för nu slipper jag gå till MUM, för att få recept på piller. Och jag fick det gjort idag, det var nog det aldra skönaste!

Dagen fråga: Varför känner man ett behov av att man bara måste få prata/sjunga, även fast man inte borde, så att det onda och hesa går över?